| |
|
|
Text: Beatrice & Mikael Isaksson
Artikel Bröllopsmagasinet nr 13
Ett stilfullt bröllop. Inte för stort och pompöst, men annorlunda, personligt och romantiskt. Helst skulle vigsel och fest kunna hållas på samma ställe. Gärna i en praktfull omgivning, nära naturen. Familj och vänner skulle erbjudas övernattning. Jag och min blivande make såg fram emot en av de vackraste och viktigaste dagarna i vårt liv. Ibland överträffar verkligheten sagan.
Slottet Grand Val
Vi kom i kontakt med en duktig kock som tipsade om slottet Grand Val i franska Bretagne. Han hade själv samarbetat med det svenska par som äger slottet och berättade lyriskt om både inredning, omgivning och att bröllop arrangerats här förut. Vi läste om hav, branta klippor och långa sandstränder. Idylliska fiskebyar vid kustbandet, böljande grönska i inlandet och om de vänliga människor som bor i trakten. Atmosfären och kulturen, spännande sägner och verklig historia. Fortfarande finns tydliga spår av kelter, galler och vikingar i trakterna. Bretagnes matkultur är omskriven och välkänd för sin cider, crepes och fantastiska skaldjur. Nu hade vi definitivt bestämt oss. Det var på slottet Grand Val, som vi skulle lova varandra evig kärlek. Vi kontaktade ägarna, Marie och Roland Nilsson, som med stor passion och smittande glöd berättade om sitt drömslott.
Svenska slottsägare
Paret Nilsson hade letat slott i fyra år. I början av 90-talet hittade de äntligen rätt. Inte för stort, inte för litet, inte för dyrt, inte för slitet. Grand Val, med tillhörande skog och mark, tre vackra dammar, en egen hälsokälla med det renaste av dricksvatten, hade allt för att bli familjens eget drömslott. De första åren ägnade familjen åt det kollosala projektet att renovera slottet, med tillhörande byggnader och annex, bit för bit. Numera rymmer slottet logi för ett 30-tal personer och gästas av såväl bröllopsgäster som konferensdeltagare, men också golfare. Det ligger sju bra golfbanor i närheten, med goda möjligheter att få starttider. Närmaste bana, Des Ormes, ligger bara 15 minuter bort. Själva skulle vi knappast hinna med någon golf, men vi såg fram emot ett dopp i den stora uppvärmda swimmingpoolen som finns på slottsområdet.
Bröllopsförberedelser
Vi hade en någorlunda klar bild av hur bröllopet skulle arrangeras men fick många och goda tips och råd av slottets ägare. Vi fick exempelvis förslag på ett antal spännande bröllopsmenyer från de allra bästa lokala restaurangerna. Men vi fick också möjlighet att anlita en alldeles egen stjärnkock, eftersom slottet samarbetar med nio svenska kockar av yppersta klass. Lyxigt, bekvämt - perfekt. Brudbuketten och blomsterbågen skulle levereras av byns lilla blomsterbutik. En svensk präst skulle viga oss i ett kapell från 1700-talet. En fotograf från trakten skulle föreviga den stora dagen. Det var med ett stort lugn och pirrande förväntan vi satte oss i bilen och reste ner till Bretagne.
Lika fint som vi hoppats på
Vi reste genom den franska landsbygden och nådde fram till Grand Val, strax utanför Combourg. Vi parkerade utanför det högt belägna slottet och tittade helt betagna på den fantastiska panoramautsikten över dalen. Slottet med anor från 1400-talet har äkta patina, med personlighet och en varm själ. Det har renoverats med varsam hand. Bland annat hittades originalmålningar under lager av gamla tapeter och färg som de låtit renovera av en konservator. Våra vänner och släktingar inkvarterades i Grindhuset, det Stora och Lilla Parkhuset, bara hundra meter från slottet. De kände sig snabbt hemma och stortrivdes. Byggnaderna från 1700- och 1800-talet är nyrenoverade med både kök och alla bekvämligheter, men synliga takbjälkar och högt till tak tillsammans med vackra terrakottagolv ger rätt dåtida känsla. Bottenvåningen har en öppen planlösning där kök, matsal och vardagsrum med stor öppen spis utgör ett enda rum. Även när gästerna är många blir det aldrig trångt. De gröna omgivningarna inbjuder dessutom till promenader och olika aktiviteter. Byggnaderna ligger helt nära den charmiga köksträdgården och den stora utomhuspoolen.
Den stora dagen
På området finns ett gammalt kapell med anor från 1700-talet. Det är uppfört i vacker natursten i traditionell stil från trakten men när de nuvarande ägarna tog över slottet var det mycket förfallet och illa skadat. Efter 63 års törnrosasömn har det spirituella rummet fått nytt liv, här vigdes vi. Det blev en fantastiskt fin, intim och stämningsfull akt. Det går nästan inte att beskriva den fantastiska stämningen i kapellet med de varma ljusstrålarna som silades in och spelade över den vackra elfenbensfärgade madonnastatyn och oss själva. Efter vigseln tog vi en tur med häst och vagn genom Combourg. Längs huvudgatan stod byborna och vinkade och ropade. Vi kände oss som kungligheter.
Den stora festen
Bröllopsmiddagen serverades ute i det fria, på gräsplanen utanför slottet. Vår svenska stjärnkock, Stefan Holmström, hade planerat och skapat en fantastisk buffé med inspiration från områdets rika tillgång på härliga råvaror. Inledningsvis fick vi en trevlig presentation av kocken som berättade om bordets läckerheter spetsat med lokala anekdoter. Bretagne är paradiset för alla skaldjursälskare. Här fanns ostron på isbädd, jungfruhummer och annan hummer, blåmusslor tillsammans med olika tillbehör, som Stefans hemlagade patéer. Byns lokala slaktare hade levererat från Mont Saint Michel, traktens speciella lammstek, Prét-salé, som är ett mört kött, som faktiskt är försaltat av tidvatten som sköljer in över markerna där fåren betar. Till detta serverades rostad vitlök, ungsbakad potatis med grönsaksragu och delikata sallader. Det hela fulländades med en annan av traktens speciella kötträtter, Châteaubriand, som serverades med fransk anklever och tryffelsås. Ett spännande potpurri av diverse ostar från området, gav nya upplevelser och ett alldeles ljuvligt dessertbord blev presenterat med de läckraste frukter och bär. Mysiga facklor och små bål lyste upp sommarnatten, när vi rundade av med kaffe och avec. Bland annat fick vi prova en lokal Calvados, som enligt gamla skrifter kan spåras tillbaka till 1553. Allt ackompanjerat av keltisk musik. Vad kunde vara mer passande? Dagarna efter bröllopet ägnade vi åt att smälta alla intryck och bara trivas tillsammans med våra gäster och trivdes gjorde vi. Hela arrangemanget överträffade våra mest romantiska fantasier och förväntningar. Bröllopet i Bretagne blev ett minne för livet. Det var ett riktigt sagoslott för prinsen och prinsessan, som äntligen fick varann. Nu lever vi lyckliga i alla våra dagar.
Fakta Grand Val
Resa hit: Air France har utmärkta förbindelser med snabbtåget TGV från Paris. Avstånd: Restiden mellan Grand Val och Combourg är 10 minuter. Mellan slottet och Rennes är restiden 30 minuter. Info: www.grandval.nu
|
|
| |
|
|
Artikel Allt om Golf nr 3 2002
Text & Foto: Marcus Bringzén
Om du befinner dig i en del av Frankrike som fransmännen själva turistar i har du nog kommit helt rätt. Köket är mer än utsökt, inte minst om du är en beundrare av havets frukter men även allt annat som utgör det goda i livet. Jag följde med ett stort gäng glada vänner och vi bodde, som sig bör, på ett slott som låg, kändes det, någon mil från allt.
Så var det då dags för detta mitt fjärde besök i Frankrike. Mina första franska minnen är från 5-årsåldern och innehåller starka upplevelser som till exempel sjöborrstaggar i foten och stora spindlar i Pyrenéerna. Efter det har det varit mindre traumatiska resor med Chamonix alper, Paris grandiositet och vin och ostron i Languedoc-Roussillon. Enbart det sista har varit i kombination med golf.
Ett paket som passar alla
Genom våra goda kontakter, bland annat hos Golf Plamisimo, och vår egen relativt goda planeringsförmåga lyckades vi sno ihop ett resepaket för tretton personer med något för alla smaker och naturligtvis golf för de av oss som var frälsta. Vårt resmål var Bretagne, ett inte helt vanligt semesterortsval för skandinaver. Det är lätt hänt att vi sätter lika-med-tecken mellan frankrikeresa och Rivieran, alternativt Paris.
Med näsa för mat
Bretagne ligger som näsan på Frankrike och skapar med den södra inloppet till engelska kanalen. På vägarna och i städer och byar finns gott om britter som i och med sin närhet hittar hit. Inget ont om britter men det måste ändå anses som ett högre betyg att fransmännen själva väljer att turista i Bretagne. De anser att Rivieran är för trång och dyr i semestertider. Inte minst innebär fransmännens närvaro, med sina kräsna matvanor, ett mycket gott betyg åt det bretangska köket.
Nya tider - nya vägar
Vi byggde vår resa från scratch och ingenting var färdigplanerat åt oss. Det billigaste sättet att snabbt ta oss till Frankrike var att ta det nya lågprisflygbolaget. Lite beroende på när du bokar så hamnar du på någon sida om tusenlappen för en tur-och-returresa. Visserligen startar du från Skavsta i Nyköping och landar cirka 9 mil norr om Paris i Beauvais. Men det är inte på något sätt ett oövervinnerligt avstånd, dessutom skulle vi inte till Paris utan västerut så oss gjorde det inget.
På flygplatsen hyrde vi en minibuss (vi anlände inte alla tretton på en gång) från ett av de tre-fyra bolag som fanns att tillgå. I en mycket bra Renault Espace avnjöt vi en kort första dagsetapp på ca fem mil till Golf-Club de Rebetz i Chaumont en Vexin. Vi anlände lagom till en utsökt lunch i trädgården alldeles vid artonde green. Jag tog lammkarré i persilja medan mina kamrater valde var sin kalv Marengo. Allt utsökt och avnjutet med rött bordsvin. Vi nöjde oss med varmrätten men kunde inte låta bli att gå in i serveringsrummet för att låta ögon och doftorgan frossa bland entréer, ostar och kakor som frikostigt stod uppdukade i bufféform.
Slottet och klubbhuset, också slottslikt, har en parkering som är inringad av gamla ekonomibyggnader. En av längorna är helrenoverad/nybyggd och inrymmer hotellrum och konferensmöjligheter. Köket är, som ni nog förstått, mycket bra, vilket vi skulle få bevis för igen redan samma kväll.
Eftermiddagsgolf med trollska hål
Jag och Sebastian begav oss ut samma eftermiddag och fick sällskap av en medlem som vi fick värma upp vår skolfranska med. Efter lite skakiga slag hade jag ändå en 12-metersputt för birdie. Med norrländska greenhandleder fick jag vandra fram och tillbaka på greenen för att tacksamt ta emot en trippelbogey. Efter några greenbesök fick jag till slut koll på greenhastigheten och livet blev lättare att leva. I korthet kan sägas att banan är bra även om kanske bara nian och arton är de som dröjer sig kvar i minnet efter rondan. Nian är spektakulärt vacker med slottet i bakgrunden och en ankfylld damm som sträcker sig ända från tee till två meter innan green. Lyckligtvis är hålet bara 134/113 meter långt så det är inte alls så svårt som det kan se ut och mycket vackert. Artonde är ett par fem på 481/391 meter i nerförsbacke mot restaurangens uteservering. Jag började bli lite trött och ett relativt smalt gatt inför det förväntade andraslaget gjorde att jag ur mitt resehalvset valde järnsjuan som utslagsvapen.
Efter två bra sjuträffar återstod 160 meter till green och med en hög cypress mitt i linjen som enda hinder. Låt oss glömma resultatet av inspelet och låt oss istället skapa oss en bild av en bana i utmärkt kondition där dimälvor börjar dansa runt artonde green. Motljus med mjuka färger och med förväntningarna av en utmärkt middag i goda vänners lag bara några duschminuter bort. Förväntningarna blev väl uppfyllda med en av mina absoluta favoriträtter, stekt anka.
Upplevelser längs vägen
Efter en natts välförtjänt vila och väckta av tuppen bar det vidare västerut. Dagens etapp var närmare 35 mil men som Robert Broberg sjunger så är målet ingenting utan vägen allt. Runt varje krök finns ett äventyr och detta gällde även på vägen till Bretagne. Vi valde att undvika motorvägen för att på så sätt hinna se mer och enklare kunna göra små stopp vid behov eller när andan faller på. Det stopp vi hade planerat in var, nu när vi ändå ännu var i västra Normandie, ett besök på ett av alla de Calvadosdestillerier som gärna tar emot besökare. Calvados är ett äppeldestillat som påminner om en Cognac med en bränd karaktär. Det blev en av de mindre kända producenterna, Château du Breuil. Destilleriet ligger strax norr om Le Breuil en Auge i en trakt fylld av äppelträd.
Vi fick oss en rundvandring i bränneriet, lagringshallen och butiken. Just denna producent tillverkade årligen cirka 350 000 flaskor av vilka 65% gick på export. 1/3 av äppelbehovet kom från 22 000 egna träd och resten köptes in från utvalda leverantörer. Naturligtvis är äpplena av en speciell sort och varje år med sitt specifika väder sätter spår i volym och kvalitet på det årets produkter. Vissa år är därför "årgångscalvados" och bevakas och kontrolleras som guldägg. När musten har jästs och bränts färdigt håller den 70-72 volymprocent. Sedan läggs den på fat för att få mogna och få karaktär från eken och samtidigt tappa 2 procent i alkoholhalt per år. Den ännu starka vätskan späds sen ut med destillerat vatten ner till 40-
45 volymprocent alkohol. Två års lagring är minimum även om det precis som i whiskyvärlden finns varianter uppåt i lagring. Calvados omnämns redan 1553 i skrifterna men är, trots att drycken är äldre än Cognac, ändå en lillebror i såld volym.
Vårt eget slott
Vi for vidare med ett tydligt mål, Slottet! Låt mig redan här i texten varna för fransk vägskyltning och deras bilkartor. Bli förresten inte rädda om ni ser många bilar med tygbitar fastknutna på antenner och där det går att knyta fast något. Vi undrade länge men kom till slut ihåg att fråga en urinvånare. Det visade sig att semestermånaden är den stora giftasperioden. Till bröllopsfirandet hör till att smycka bilen under en tid efter bröllopet och inte bara brudparets bil. Alla, precis alla som på något sätt är släkt eller god vän med paret passar på att smycka bilen. Allt för god tur och lycka.
Vi sökte komma upp på motorvägen men misslyckades ett par gånger och var tvungna att se mer av det i och för sig vackra Bretagne än vad vi hade planerat. Tids nog kom vi ändå fram till det som skulle bli vårt hem i åtta dagar, Château du Grand Val.
Slottet ligger några kilometer söder om Combourg. Dessa två platser kommer ni inte att hitta på några vanliga kartor. Men om ni hittar Saint Malo på Bretagnes nordkust och sätter fingret mellan Saint Malo och Rennes så kommer ni nära nog. Slottet självt ser pampigt ut trots att det inte har några tinnar och torn eller fängelsehålor, (vad vi vet).
Förutom huvudbyggnaden går det också att hyra de två lägenheterna i "Parkhuset" eller hela Grindhuset. Dom tar mellan 4 och 8 personer medan huvudbyggnaden med lätthet svalde oss tretton. Alla husen delar på ett poolområde och en gräsplan som delvis bevakas av en häst med temperament, enligt gästboken.
Det är självhushåll som gäller men det är en ren njutning att få laborera med franska råvaror på en riktig gasspis. I byn finns en supermarket, en delikatesshandel och en jourbutik (8 á 8). Dessutom är slottsherrskapet svenskt, så det finns osthyvel och en svensk kaffebryggare!!!
Om ni någon gång tröttnar på matlagning bjuder Combourg på några bra restauranger. Eller varför inte bjuda in en gourmetkock som visar sin begåvning innan det är dags att smaka av rätterna och njuta av utvalda viner? Ingenting är omöjligt!
Utöver den pärm som värdarna har skapat med information och kartor om utflyktsmål och Combourg rekommenderas att ni tar en ordentlig titt i gästboken, helst redan första kvällen. Där skriver vänner och gäster om vad dom rekommenderar att man gör i bygderna. (Ni kan läsa mer om slottet och hur ni kan hyra det i webadressen www.grandval.nu.)
Jag ska i korthet redogöra för vad vi valde att hinna med under veckan.Vår första utflykt gick till byn, den ligger dessutom på tre kilometers promenadavstånd från slottet. Vi tog oss nästan genast till Crêperiet för lunch. Ett crêperie bjuder på pannkakor, fyllda eller sockrade. Det sägs att Bretagne är bäst på dessa pannkaksskapelser som, om du vill, kan utgöra en hel lunch eller bara något som håller dig vid liv till middagen. Mittemot ligger delikatessaffären. Jag önskar att varje svenskt samhälle med självaktning kunde se till att det fanns något liknande på sitt torg. Fint kött, korvar, patêer, frukt och grönt och, ja, till och med konserver. Allt paketerat på en relativt liten yta och med möjlighet till personlig ihopplockning av en utmärkt personal. Pubarna och krogarna provade vi senare i veckan, men vi lokaliserade dem åtminstone första dagen.
Äntligen havet
Vår resa skedde i slutet av augusti och det sägs att Bretagne kan ha åtminstone fyra väder på samma dag och för säkerhets skull gå runt på dessa fyra hela dagen. Som någon jag mötte sa:
- Det gäller att hinna ut vid fint väder och att vara mycket flexibel i sina planer.
Vi valde en kallare och våtare dag för andra utflykten, den till Saint Malo. Malo är ursprungligen en fortifierad stad, lite som Gamla stan, fast mindre och med en kraftig mur runt alla husen. Muren har nog skyddat mot angrepp genom åren men framför allt har den skyddat mot väder och vind. Högvattnet når nämligen ända fram till muren och lägg en storm till det så får du fina vågkaskader. Dessa finns registrerade på vykort som kan köpas i alla butiker i stan. Försvarsmuren var i aktiv tjänst till och med 2:a världskriget. Då förskansade sig tyskarna här och stod emot två veckors artillerield från Pattons kanoner. Tyskarna fick ge sig till slut, men först efter det att 90% av Saint Malo var lagda i grus. Sedan byggdes som tur är allt upp igen. Här finns också en gata full med restauranger. Mängden av restauranger tar bort lite av stämningen och vi fick känslan att de bara var ännu en del av turistindustrin. Nåväl! Jag tycker om fisk och skaldjur och fick, med glädje, hjälpa dom som inte klarade av sina skaldjurstallrikar. Gratis ostron är alltid gott även om jag nog nästa gång kommer att välja en restaurang på en mindre ort för mina njutningar.
Hav och sol
Nästa stora resa ledde oss halvannan mil väster om Saint Malo till Dinard, eller egentligen Saint Briac, byn väster om. Där ligger hur som helst Golf de Dinard, en riktig linksbana även om du står 10-20 meter ovanför stranden hela tiden. Banan följer den naturskyddade kustlinjen och det är mycket charmigt och väldigt mycket Falsterbokänsla att spela bland promenerande, vanliga människor. Spelar du dessutom slice som jag så får du mycket vackra vyer över de fem sandstränderna som dyker upp nedanför dig.
Det är inte bara läget som gör banan unik och får den att kännas väldigt brittisk. Banan skapades redan 1887 av just engelsmän och det gör banan till den näst äldsta i Frankrike. Mycket tradition finns i gräsrötterna men också en annan stämning i klubbhuset än vad jag är van vid från södra Frankrike. Här känns det nästan som att komma in i ett svenskt klubbhus med en klubbkänsla och värme i väggarna. Jag får förmånen att fika med Madame le(a) President(e), klubbens ordförande Marie-Christine Paris. Hon bekräftar mina funderingar om klubbkänsla genom att påpeka att golfen i Dinard, enligt brittisk tradition, är demokratisk. Det sägs att till och med Storhertigen av Ryssland spelade med byns elektriker när det begav sig. Fru ordförande äger dessutom banan tillsammans med sin make som naturligtvis är ordförande i Fontainbleu, Parisklubben framför andra.
Även unga bjuds in. När skolorna börjar i slutet av sommaren bjuds cirka 100 skolungdomar in till att delta i en golfskola. Den leds av två pron som får bistånd från klubbens gamla storspelare. Bland dessa kan nämnas Philippe Ploujoux, brittisk amatörmästare 1981, och Claudine Cros en av lagdelarna i lag-VM-guldet 1964.
Försiktiga ingrepp
Länge lämnades banan helt ifred, men det ökade användandet av banan har krävt investeringar i bland annat fairwaybevattning. När det gäller växter är det fattigt på träd, precis som i omgivningarna. Det planteras förvisso men då bara existerande arter och mest buskvegetation. Tvåan till och med fyran går i buskarnas tecken och speciellt fyrans utslag skräms med tät buskvegetation för toppare och hookare. Tvåans utslag får hamna i skuggan av fyran åtminstone tills den stora förekomsten av björnbär vid tee har mognat.
Vi i bollen tyckte mycket om åttan och tian. Båda är på par fyra men helt annorlunda. Åttan slås från höjden vid klubbhuset och du har en åtta till tio meters höjd att gå på från tee. Det perfekta drivehålet har förvisso skog och lite vatten till vänster men gott om sliceutrymme med bara liten risk för mask om du går kort höger. Efter åttan bär det av ut mot havet igen. Tian är ett lite dråpligt hål där det bär uppför mot green. Här är det uppenbart lätt att missbedöma avståndet för inspelet. Två av oss i bollen och senare andra bollar slog alldeles för långt och själv skänkte jag en boll till trädgården 30 meter bakom pinn. Det kändes inte som om det var läge att knalla in till en golfbollstrött ägare för att eventuellt återfå en liten golfboll.
Dinard är i det hela taget en mycket högklassig bana med de för- och nackdelar en linksbana har. Fördelarna är den betagande havsnärheten där pappersdrakarna från stranden 20 meter längre ner susar över huvudet på dig när du går på fairway. Med ett glittrande hav och en frisk bris är det svårt att inte smälta. Det går dessutom alldeles utmärkt att bada, sola och plocka snäckor på sandstränderna. Nackdelarna är just att banan är så beroende av den naturlig kuperingen och de begränsningar dessa utgör. Men även om naturen begränsar designen måste jag ändå fråga mig om två par-tre och åtminstone två inspel till par-fyra-hål måste vara blinda. Det är dessutom så pass trångt mellan några greener och nästa utslag att det är förenat med livsfara, inte minst som det är 20 000 greenfeespelare per år som inte har dessa faror i ryggmärgen. Men med denna varning ber jag er ändå att spela banan som har blivit vald till nummer sju i Frankrike. Ni kommer inte att ångra er! Efter en väl spelad ronda tycker jag gott att ni kan åka in till det minimala torget i Saint Briac för en stilla pils i en av dessa välordnade, biltrånga och stenhustäta småbyar som finns i hela Bretagne.
Ett overkligt världsarv
Efter välbehövlig vila begav vi oss dagen därpå av till Mont Saint-Michel, ett av Frankrikes världsarv. Berget, eller snarare klippan, är i princip det enda som sticker upp i området och syns därför från flera mil. Ja, kanske inte klippan så mycket som det som det smått overkliga byggnadsverk som täcker större del av den. Det som för cirka tusen år sedan började som ett diskret kloster, högst upp och svåråtkomligt för härjare och rövare, har sedan dess undan för undan byggts på för att idag i princip utgöra själva klippan. Med sin kyrka högst upp klättrar skapelsen försiktigt neråt för att till slut mynna ut i en turisttrång medeltidsgränd med restauranger och souvenirbutiker.
Det är inte bara klippan som utgör ett skydd för byggnadsverket. Klippan är dessutom omgiven av ett tidvattenbälte som vid högsta flod isolerar ön med kvicksand, sånär som på den anlagda, upphöjda väg som leder ut. När vi ankom strax efter lunch fanns där ett par tusen bilar på parkeringen utöver det tjugotal turistbussar som byttes ut i en jämn ström. Det är lätt att bli skrämd av denna turistträngsel men snälla låt inte detta hålla er borta. Ju högre upp på gränden ni når ju färre finns det att trängas med. Luften är fylld av spänd förväntan och när de övre delarna nås är upplevelsen starkare än något som Disney någonsin skulle kunna tänka ut, och det är på riktigt! Den allra översta delen tas inträde för, men har du ändå tagit dig så här långt bör inte detta hejda dig och tänk på att denna koloss sväljer stora summor för sin löpande renovering. Dessutom kan du om du vill lyssna till någon av de guidade turerna som startar oavbrutet under högsäsong. Det finns säkert ett språk som passar.
Utsikten är magnifik och det känns som att gå runt i världens största kuliss. Ett litet minus är att det inte finns informationsskyltar på något annat språk än franska och vem vill gå med en hörsnäckeguide hela tiden? Detta är ett absolut måste om ni är det minsta i närheten. I nästa renoveringsfas ska dessutom något så ovanligt som en försvåring för turisterna införas. Vägen fram till klippan ska tas bort och alla, även bussturister ska bli tvungna att gå den sista biten fram. Allt för att inte störa magiken i synen av Mont Saint-Michel. All heder till fransmännen för detta ovanliga initiativ.
Allt är förvisso i solljus
En regnig dag begav vi oss in till Rennes. Det är en av de större städerna i Bretagne fast ändå med rötterna i medeltiden. Det finns en mycket stark kontrast mellan den nya och gamla staden i Rennes. Visserligen skruvas tempot ner i den gamla delen men istället så har husen fyllts av dyra butiker. Själv är jag mycket svag för parker och jag hittade en här med. Jardin du Thabor är en klosterträdgård som numera är öppen för allmänheten och höjde Rennes betyg, åtminstone i mitt sinne. Men det är klart, vill du shoppa så erbjuder både gamla och nya stadsdelen ett rikt utbud av möjligheter till plånbokstömning. Vårt sällskap åkte snart hem och valde nästa dag att istället njuta av medeltidsstaden Dinan någon mil väster om vårt slott. Det var inte bara vädret som gjorde intrycken mer positiva. Dinan är väl värt ett besök även om här också finns en del turistfällor. De medeltida kvarteren är många och utsikten ner mot floden och hamnen nedanför i dalgången är magnifik. Åk hit istället för till Rennes!
Ett komplex med något för alla
Helt nära Combourg, bara milen norr om byn ligger ett semesterkomplex av stora mått. Med slottet som naturlig medelpunkt ligger Domaine des Ormes med bungalows och camping. Om ni har svårt att välja vart ni ska åka, om alla familjemedlemmar har sina speciella krav på vad dom vill göra på semestern är detta ett gjutet alternativ. Här finns nog allt utom möjligtvis en bobbana. Bland aktiviteterna finns: golf, fiske, paintball, vattenland, ridning och naturligtvis cricket!
Själva golfbanan är en parkbana med stora träd och är väl hållen där den snirklar sig fram. Det är vackra hål med många utmärkta bunkrar och relativt mycket vatten. Om vi ska kritisera den för något så är det kanske för att den kanske är väl förlåtande. De flesta lägen är spelbara. Det kan misstänkas att dom vill ha bra flyt i spelet för sina semesterfirare och andra gäster. Utöver de arton hålen finns också en korthålsbana med övningsgreen och naturligtvis minigolf för den golfare som helt har resignerat.
Personligen vet jag inte riktigt vad jag tycker om såna här semesteranläggningar. Jag skulle nog storkna efter ett par dagar. Eller kanske jag bara är orolig för att jag skulle trivas till den grad att jag aldrig ville ha något annat i framtiden?
Historiska stränder
Själv hann jag inte denna gång, men våra vänner tog sig tid att besöka stränderna som fick se de stora striderna på D-dagen 1944. Någon timmas bilresa norrut ligger historiska platser, stränder, gravfält och muséer som betydde början av Frankrikes befriande. Det är svårt för mig att återge känslan att vara på plats, men våra kamrater var märkbart tagna samma kväll.
Sol och bad och golf
Veckan tog tyvärr slut alldeles för fort. Inga mer fina middagar vid det tunga träbordet, övervakade av vildsvinstrofén ovanför den öppna brasan. Inga mer matcher vid det franska fotbollsspelet eller sena pokerpartier eller stilla öl i utemöblerna eller plask i poolen.
Nåja, vi tog vårt pick och pack och delade upp oss i tre bilar. En for till England, en annan till flyget medan vi kände oss som vinnare och begav oss till havet för ytterligare två dagar i Bretagne. Dessutom slapp vi svettas i bilen speciellt länge. Bara en knapp timmes körning åt nordväst låg nästa nattläger, slottet, semesterbyn och konferenshotellet Domain Du Val. Detta slott ligger strax sydväst om Pléneuf Val-André, en utpräglad sommarstad med stor strandpromenad med kasino och allt som hör till. Vi kom dit sista helgen på den franska industrisemestern och det var svårt att få rum.
Domain Du Val har en del faciliteter såsom tennis och egen inomhuspool, men det vi tyckte var mest värdefullt var skogsstigen på cirka 1,5 kilometer ner till viken med musselfabriken och skaldjursrestaurangen. Även Pléneuf bjuder på mycket skaldjur och det är nästan ett måste att frossa i blåmusslor och pommes.
Golf de Pléneuf Val-André
Innan jag börjar med min prisning av Pléneuf-Val André Golf Club och dess bana måste jag medge att jag inte är alltför berest vad gäller golf. Lite har jag sett men jag har till exempel aldrig spelat golf på brittiska öarna eller i Amerika. Men Pléneufs bana är den bästa jag spelat på hittills. Nu hade jag förvisso en otrolig tur som fick spela banan samma dag som Bretagneska mästerskapet spelades. Förmodligen var banan i toppform för att inte tala om vädret sen.
Hela banan var/är i utmärkt skick och naturen har verkligen hjälpt till med alla sina krafter att få banan at bli spektakulär utan att därför förlora sitt golftaktiska värde och sin spelvettighet. Det finns förstås ett hål som inte är vettigt någonstans men det var oundvikligt. Elvans gula, för att inte tala om vita tee, ligger cirka 30 meter ovanför fairway. Dessutom får du brottas med havsvind från vänster, eventuellt är det sned motvind. Det är ett par-fem på moderata 434 meter i svag dogleg vänster. Vi försökte fokusera inför våra utslag men det var helt förkylt. Vart du än försökte sikta var det enda du såg en stor avgrund och ett omöjligt utslag. Fantastiskt! Vi roade oss med att vid fotograferingen stå och studera tre herrar som skulle slå ut. Det var samma fenomen med dom. Helt uppgivna såg dom bara till att få sin boll i spel och förväntade sig inget annat än att vinden skulle bära ut bollen i ruffen till höger eller buskarna där bakom.
Elvan är för övrigt bara en del av de kanske roligaste golfhålen nian till och med elvan. Nian, vars green ni har på bild här intill, är just ett inspelshål till en av dom vackraste greener jag sett. Tian som följer är en stupränna med ett fall på åtminstone femton meter där alla utslag samlas in mot mitten på fairway och besvärligheten istället ligger i att få stopp på bollen på eller åtminstone nära green i en riktigt brant backe där greenen är grund men ganska bred innan det sluttar vidare. Efter detta alpina äventyr kommer så slutligen elvan, störtloppet. I som här inträden låten hoppet fara!
Blue Green
Pléneuf drivs av ett golfmanagementföretag som heter Blue Green. Dom driver idag 20 bättre anläggningar i Frankrike och en i Belgien. Vad gäller Pléneuf köptes marken upp av staden för tio år sedan just för att anlägga en golfbana. Det var höga ambitioner från början och klubben och Blue Green hoppas att snart få anordna French Pro Championat. Det leks också med tanken på att bygga ut banan och/eller anläggningen. Högsäsongen skulle bli längre och fortsatta investeringar kunde tidigareläggas om det till exempel fanns gästboende eller ett hotell vid banan. Samtidigt är man väl medvetna om att marken och omgivningarna är unika och bör bevaras eller åtminstone med största försiktighet exploateras.
Även Pléneuf bjuder in skolungdom fast i speciella, starkt subventionerade kurser. För 600 Franc (jag vet att dom har Euro, dom använder det bara inte alltid) får ungdomarna ett träningstillfälle i veckan med tränare. Inte illa!
Jag råkar även på Georges Barbaret, vice ordförande i franska golfförbundet, som är där i egenskap av ordförande i Bretagnes golfförbund för att övervaka mästerskapet. Han säger sig vara imponerad av Sveriges utveckling, såväl på bredden som på toppen. I samma andetag lovar han att Frankrike snart ska vara ikapp, åtminstone vad gäller nominella tal, det vill säga antal medlemmar i Frankrike. Idag finns det cirka 325 000 golfare men det ökar med 7-9 procent varje år.
Rent golfmässigt lider Frankrike delvis ännu av en baksmälla från den banbyggnadsboom som rådde för 20 år sedan. Då växte antalet banor på kort tid från 100 till 500 stycken utan att det samtidigt tillkom några nya golfare. Nu byggs det i ett mer stillsamt och eftertänksamt tempo men intresset för golf är som sagt stort. Nu har dessutom golffebern i Spanien och i viss mån Portugal lett till att golf relativt sett har blivit billigare i Frankrike. Europeerna söker sig hit, inte minst vi skandinaver. Vi talar om enklare anläggningar och sådana tankar finns och ett projekt, Dans La Ville (I Staden) är ett projekt som är igång där det gäller att inspirera mindre städer och samhällen att bygga 9-hålare nära stan så att folk och framförallt ungdomar enkelt kan ta sig till golfbanan. Ett visst kulturellt problem säger Georges är att franska golfare är vana att bli väl omhändertagna med restaurang och full service.
Lagom dramatik för ben och mage
Sista dagen i Bretagne var kommen. För den här gången i varje fall! Vi tog en av stadens promenadleder, som går förbi golfbanan, mot staden. En vandring längs med havet utan störande byggnadsverk och efter en halvtimma är vi hux flux på strandpromenaden i stan.
Vi tar en lunch, blåmusslor i grädde med lök och skinka, för att sedan sluta upp med resten av sällskapet. Vi snackade ihop oss och beslutade att köra tillbaks till golfbanan och stranden nedanför. I friska vågor och tjugogradigt vatten lekte vi av oss sorgen över att behöva åka hem. Efter en sista snäckinsamling åkte vi hem för att göra oss vackra inför avskedsutgången samma kväll.
Vi hade tidigt bestämt oss för musslor och restauranger att välja på var det gott om. Jag blir retad av att inte förstå menyer och inte ens den engelska versionen hjälpte mig att förstå vad den sista av musselrätterna bestod av. Därför följde jag en dum men spännande princip, den att beställa grisen i säcken. Efter att ha fått in den generösa portionen av Moulles á la Bretagne med äpplen och kokt i cider återstod bara att lista ut vad köttbitarna ovanpå var för något. Jag smakade av och det smakade rökt. Utseendet på de fyrkantiga bitarna ledde till en avancerad gissning på antingen hjärna eller mage. Jag frågade artigt och fick till svar:
- mage!
När jag frågade om det var ko kom:
- gris!
Jag hade således bokstavligen köpt grisen i säcken. Det smakade bra, som lite gummiaktig skinka.
Nåväl, jag lever ännu och längtar redan efter att få komma tillbaks till Bretagne. Här finns mycket kvar att utforska, både på golfbanorna som i menyerna. |
|
